The Champ

Den störste svenske idrottsmannen genom tiderna har lämnat jordelivet.

Jag var iofs inte född 1959, men pappa har berättat typ tusen gånger om den där natten och radiosändningen som alla satt som klistrade och lyssnade på.

Många år senare, på 1990-talet, intervjuade jag själv Ingemar Johansson för ett radioprogram jag gjorde då ("Backspegeln", Sveriges Radio Malmöhus, 1994-1995). Det var just på årsdagen av den legendariska matchen på Yankee Stadium. En ojämn årsdag, och han hade faktiskt helt glömt bort att det var den dagen nu när jag ringde upp. Man går ju inte alltid och tänker på det längre liksom, tyckte han. "Men nu när du påminner mig får jag ju fira lite", skrattade han. Han var så himla go och trevlig.

Den här intervjun gjordes innan han blev sjuk av sin demens och jag fick honom att berätta hur det var den där gången, vad han kände och tänkte när han gick upp i ringen, vad han mindes från själva matchen, och hur det var sedan efteråt. Det var underbart att få höra allt detta så där från honom själv...

Det är förmodligen också den bästa radiointervju jag någonsin gjort. En sådan där man bara satt och gapade och tittade på bandspelaren ibland för att försäkra sig om att allt verkligen gick in bra på bandet. Får väl se till att leta upp den och lyssna... Var jag nu gjort av det bandet... Hmm...

Jag ska hylla dig idag, Ingo. Du var den störste... Ingen har betytt mer än du för svensk boxning.
(Fotograf okänd, men faksimilen är från "Se 40 år, Triumf och tårar, De mest dramatiska ögonblicken i svensk idrott", från min samling av boxningslitteratur)

Asta la vista baby...

Verkligen en liten baby man vill se igen! Lilla snuttan Asta, som kom hem till min lillebror Christian och hans sambo Josefin för en vecka sedan. Här är hon på upptäcksfärd på gården, med sikte på tryggheten hos matte...Asta kommer själv bli tryggheten för en människa en dag. Asta ska bli någons ögon, för hon ska bli ledarhund. Dom har henne som fodervärdar tills den riktiga utbildningen börjar, om ett år eller så.

Fascinerande, idag fick jag lära mig lite om den långa resan för ledarhundar. Viss utbildning börjar ju redan nu när dom är så här små. Asta åker redan tåg och buss och tränas i att inte vara kontaktbar för andra hundar. Vilket jättejobb att ta på sig va? Himla strongt. Jag vet inte om jag skulle palla att lämna bort en hund så. Fast å andra sidan är det ju en särskilt viktig uppgift att kunna vara fodervärd, och man vet och kan glädjas åt att hunden kommer att bli så oerhört betydelsefull för en annan människa.

Ska bli jättekul att följa denna resa och få veta mer om vad som händer undan för undan i hennes träning. En go och trygg liten tös som kröp upp i mitt knä och lekte kavat med pipbollen hon fick. Den var jättespännande, tyckte Asta.

Tyler var inte med men han luktade noga igenom mig när jag kom hem. Snart ska han få träffa lilltösen. "Tur han är så stor så han får ha öronen ifred", sa lillebror...

Coola typer

Lite eftermiddagsträning idag igen i Lomma. Iskallt och röda fingrar som vanligt. Men hundarna är på hugget, alerta och duktiga. Här är Lena med pigga glada Selma, som till och med skallade friskt idag. Heja!

Tyler var underbar! Han kan framförgåendet!! Tralala, äntligen!!!
Allt går faktiskt jättebra nu i brukslydnaden. Enda återkommande problemet är hans tjuvstarter på inkallningen. Men jag tar inte det så där superallvarligt för det kommer nog aldrig att hända på tävling. I den situationen törs han inte riktigt, liksom. Tror jag. Fast å andra sidan har han ju tjuvat på apporteringen på tävling, så jag kanske inte ska vara för kagig...

Som vanligt trögade han sig och ville inte gå från appellplan efter sitt pass. Fast jag lockade och belönade med korv i träd och allt... Den varma bilen lockade inte alls i vinterkylan. Nej, han vill bara fortsätta jobba... Inget att klaga på för min del, där inte. Cool kille med goda envisa egenskaper! Torkar kycklinghjärtan i ugnen till honom ikväll...

Onsdagsmys

Kvällens belöning... =)

Tyler och jag var och tränade med Lena och Selma i em ute på Lomma BK. Dimmigt som bara fasen... Men hundarna var glada och goa och arbetsvilliga. Och Tyler kan äntligen framförgåendet stensäkert!!! Mycket stolt och stilig ångar han på i kopplets längd framför mig.

Hemma svämmade det över på skrivbordet. Massa jobb som måste fixas klara innan jag ska opereras. Massa andra papper att ordna också med allt möjligt. Nackdelen med att vara företagare! Jag avskyr verkligen den delen av företagandet... Tiden som tickar tickar iväg och alla dessa saker man bara kan göra vissa så kallade expeditionstider hos myndigheter, domstolar med mera. Man räcker inte till känns det som.

Men det blir kväll efter varje jobbig dag. Med mys och god nyttig egenlagad mat. Kvällen är min - och Tylers! Hamsterhjulet stannar alltid för oss alla då och då... Tur det.

Flickan med hålet i benet

Idag är det exakt ett år sedan den hemska benbrottsolyckan i sökskogen. Den 19 januari, fast det var en lördag då förra året.

Hela dagen har känts som en slags fantomsmärtedag. Men det är kallt idag och det isar alltid så äckligt då i metallen i benet genom en skruv som sticker ut i knät. Hela den långa metallpinnen inne i benet måste bytas nu om några veckor,eftersom det inte har bildats tillräckligt mycket ben där vid brytpunkten, där benet gick av i splittertwistfraktur. Då måste man plutta in en grövre pinne, som en slags protesstöd inne i benet. Den femte operationen för en öppen underbensfraktur. Segt... Hoppas dom pluttar in alla skruvar också då.

Öppen fraktur ja, ett hål i benet betyder det. Idag ett runt ärr, stort som en enkrona, som alltid kommer att påminna mig om den dagen när benpipan stack ut där.

Och jag minns allt, som naglarna mot glas*:
-Färden i ambulansen från skogen med den rara sköterskan som gav mig massa morfin och lustgas innan vi ens kunde köra på dom skumpiga vägarna.
-När dom drog benet "rätt" på akuten inför operationen ("Nu har ni en kvart på er", hojtade sköterskan som tog emot där på akuten till de som skulle hugga i och dra till just när hon hade pushat i mig en ny jättedos morfin). Att jag inte svimmade då...
-Den konstiga känslan att vakna upp efter operationen på en ortopedsal med en jättestor stålställning med massa pinnar rätt in i benet och de snälla coola sköterskorna på ortopeden som lotsade mig till någon slags grepp om situationen.

Ja ja. Fantastiskt att ha ett helt ben igen iaf, även om jag måste göra en operation till nu.
Allt är värt det, så är det bara.

Kramar Tyler och värmer mig efter en iskall kvällspromenad.

*(Mannen i den vita hatten, Kent/Du & jag döden)

Dragläge

"Puss på dig, morbror Tyler!" Lilla söta Heika har charmat Tyler. Heika är Tylers kullsyster Immas lilla valp, ett halvår gammal liten snutta.
Idag var vi ute på tur och hälsade på Heika igen. Hon kom stormande när hon kände igen Tyler. Och hon hade sin kullsyster Vilda där. Och Tylers egna kullsystar, Zelma och Zamba... Det blev till att stå i för herrn! Men han tog det som vanligt - med upphöjt lugn och lite "jag-drar-och-gömmer-mig-hos-matte" emellanåt...
(Kameran hängde inte alls med i grådiset, det blev bara suddisuddi, så därför blev det en gammal inomhusbild på Heika och Tyler)

När alla damerna dragit hem eller däckat i bian blev det lite specialsöksträning för Tyler. Alltid lika kul när någon annan lägger ut och man inte vet var det finns utlagda fynd! Då får man läsa hund och lita på vad man ser.

Och alltid lika kul också att se att specialsökhundar alltid väljer rätt håll så fort de går in i en byggnad, in genom en dörr, eller nerför en trappa! Det har man i ryggmärgen som hundförare att observera - det första valet är alltid det viktigaste.

Väldigt bra scanningsarbete har han sedan. Det är otroligt intressant att se hur en hund arbetar med att ringa in och fånga doftfall, jobbar sig fram mer och mer intensivt. Tyler bröt sig nästan in bakom en bänk i jakten på källan. Luftdraget från ett fönster gav doftsippring längs en vägg bakom bänken. Att det sedan var lättare att hitta fram till fyndplats från bänkens framsida upptäckte han först efter viss frustration och pipande och nya attackförsök mot bänken. Han hade ju hittat rätt ju...

Mycket duktig envis arbetshund, många köttbullar blev det!

Tack för idag allihopa, två- som fyrbenta!

Som vatten

"Undras vad vi gör här i detta konstiga garaget?" tänker Tyler...
"Åhåååjaja..! Spashsplashäventyr! Bilen ska badas! Huga vad spännande!"

Han är cool den hunden. Inget oväsen bekommer honom inte. Han är bara nyfiken på allt och vill kolla in noga vad som händer.

Och så glad han blev för en snabb sväng på appellplan! Vi tog till Lomma och körde igenom alla brukslydnadsmomenten. Han blev så glad när vi kom dit så han skulle till att göra som han brukar - rulla sig i gräset. Men hela appellplan var frostigt vit så han gav upp efter tre försök... Så skönt var det visst inte att bli iskall på kuppen!

Det var ruggigt kallt för mig med, så när köttbullarna var slut i mina illröda frusna prinskorvsfingrar åkte vi hem igen.

Vinter suger.

Vintervila

Kommer inte igång riktigt med det nya året. Hoppar likt måsarna i kanalen mellan flak och vak. Känns inte som om 2008 har summerats upp ännu med alla floppar och toppar. Om man nu ska det.

Det var ju ett turbulent år på många sätt med både brutet ben och äktenskap.
Och en hund som är så makalöst duktig! Och massa goa vänner och upptåg av alla de slag.

Som sagt, hopp hopp mot nya tider..! Nya tag med bloggen ska det väl också bli.