Flickan med hålet i benet

Idag är det exakt ett år sedan den hemska benbrottsolyckan i sökskogen. Den 19 januari, fast det var en lördag då förra året.

Hela dagen har känts som en slags fantomsmärtedag. Men det är kallt idag och det isar alltid så äckligt då i metallen i benet genom en skruv som sticker ut i knät. Hela den långa metallpinnen inne i benet måste bytas nu om några veckor,eftersom det inte har bildats tillräckligt mycket ben där vid brytpunkten, där benet gick av i splittertwistfraktur. Då måste man plutta in en grövre pinne, som en slags protesstöd inne i benet. Den femte operationen för en öppen underbensfraktur. Segt... Hoppas dom pluttar in alla skruvar också då.

Öppen fraktur ja, ett hål i benet betyder det. Idag ett runt ärr, stort som en enkrona, som alltid kommer att påminna mig om den dagen när benpipan stack ut där.

Och jag minns allt, som naglarna mot glas*:
-Färden i ambulansen från skogen med den rara sköterskan som gav mig massa morfin och lustgas innan vi ens kunde köra på dom skumpiga vägarna.
-När dom drog benet "rätt" på akuten inför operationen ("Nu har ni en kvart på er", hojtade sköterskan som tog emot där på akuten till de som skulle hugga i och dra till just när hon hade pushat i mig en ny jättedos morfin). Att jag inte svimmade då...
-Den konstiga känslan att vakna upp efter operationen på en ortopedsal med en jättestor stålställning med massa pinnar rätt in i benet och de snälla coola sköterskorna på ortopeden som lotsade mig till någon slags grepp om situationen.

Ja ja. Fantastiskt att ha ett helt ben igen iaf, även om jag måste göra en operation till nu.
Allt är värt det, så är det bara.

Kramar Tyler och värmer mig efter en iskall kvällspromenad.

*(Mannen i den vita hatten, Kent/Du & jag döden)