Idag gjorde jag ett journalistjobb som innebar att jag hade det tvivelaktiga nöjet att ringa Skånes (eller Sveriges) suraste åklagare. Han är ökänd för att mästra journalister bland lagrummen med en typig och elak ton.
Han sa att han undbad sig mina "nosiga frågor" om sitt ärende. Han kände (tack och lov?) inte igen mig. För många år sedan ringde jag honom minst en gång i veckan som journalist och frågade om allt möjligt i pågående kriminalfall.
Jag tordes inte berätta för honom att jag numera själv är jurist.
Fast egentligen borde jag kanske det. Det var ju faktiskt han som var en av mina inspirationskällor till att börja läsa på juristlinjen. Just för att jag var trött på att bossas runt och få höra att jag och mina kollegor inte fattade ett sk*t om juridik och att han ville få göra sitt arbete ifred utan att bli störd av oss med våra dumma frågor...
Undras om han skulle bli lite gladare då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar