Vad kan man säga? Helt knockad, så bra var den. Det är någonting med Jan Troells sätt att fånga saker och skeenden så in i minsta detalj, så vackert att det gör ont. Till och med eländet blir vackert berättat och känns ända in i mage och märg.
Och skådespelarna! Känslor och nyanser i minsta minspel, minsta roll. Maria Heiskanen äger ju naturligtvis en stor del av filmen. Kameran älskar henne, och hon ger allt till den. Men det är extra trevligt att äntligen också se Mikael Persbrandt få spela ut så bra i en sådan här film.
Det är en sådan där film som man sitter kvar och läser alla eftertexter på och undrar varför den måste ta slut. Man är så inne i historien som berättas.
Det slår mig att jag minns exakta scener jag såg som barn i Utvandrarna och Nybyggarna just för Jan Troells sätt att berätta med kameran. Om man kan säga att man målar med en kamera så är det just så jag vill beskriva att han gör. En slags bildmåleri i rörlig form. Bilder som fångas av sinnet och minnet.Efteråt ville min väninna Pia absolut gå på Brogatan en stund. Jag satt som halvt bedövad i ett hörn större delen av det barbesöket och bearbetade filmupplevelsen... Jag är så tråkig. När något är riktigt jävla bra blir jag stum en bra stund.
(Bilden av fjärilen tog jag den första dagen jag var ute och gick på kryckor i våras efter min olycka. Dom som sett filmen förstår vad ett litet flygdjur har att göra här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar