Radiostjärnan Tyler

I dag har Tyler och jag varit med i radio. Det var kul! Ovant också. Jag har aldrig blivit intervjuad själv, bara varit på andra sidan med mikrofon, kamera, papper och penna, whatever...

Tyler skötte sig finfint. Radioreportern fick gömma ut preparat från Tylers träningslåda var hon ville, och så skulle han leta upp det. Det var upplägget.

Alltid lika kul att söka när någon annan lägger ut och man inte vet själv var det är, tycker jag. De gånger man själv lägger ut vet man ju var det är. Det kan vara bra i vissa fall, när man behöver lära sig läsa hunden, lära sig belöna i rätt stund, osv.

Men Tyler är väldigt lätt att läsa och på en så hög svårighetsgrad nu så just de momenten behövar jag inte träna. Det handlar istället om att täcka allt större områden med patrullstig (att hunden söker i vind först i koppel och släpps i frisök endast vid indikation på intresse) och att se små tecken på begynnade intresse på långa långa asvtånd. Där har man väldigt bra hjälp om någon annan är med och assisterar och sedan kan gå efter oss och observera samarbetet m.m. Att inte veta ett smack tvingar fram att man måste lita på hunden och det man läser av.

Så blev det ju nu, och Tyler gjorde raskt fynd underst i en brädhög. Och jag blev glad och stolt förståss! Han är en riktig klippa den hunden! Inte lik någon annan hund... ;-)

Sedan var vi ska jobba återstår att se. Nu tror ju inte jag att privatförda likhundar nödvändigtvis hör hemma enbart hos polisen. Jag ser inte det som enda uppdragsmöjligheten. Jag tror att anhörigbiten, när polisen inte söker längre, är nog så viktig. En sådan här specialsökshund ska ses som ett alternativ när det inte längre handlar om att rädda liv, när det bara handlar om att finna sin anhörige för att få ro och kunna gå vidare. Det är som sagt bättre att vi hittar avlidna ute i naturen än att barn och svampplockare gör det...

(Vet inte hur länge radioinslaget ligger kvar, men det finns nog kvar under denna dags datum, 26 maj, där på Skåne Direkt ett tag)