Tyst smartprat

Jag utnyttjar min långa tråkiga sjukskrivningstid till språkutbildning. Äntligen har det blivit av att plugga teckenspråk! Det har jag velat lära mig så länge, men det har inte blivit av förrän nu.

Jag är helt stuptrött efter mina små färdtjänstutflykter till skolan (har ju sjukresor ett tag till i och med benet). Det snurrar i skallen av alla nya tecken, kunskaper och grammatik. Man koncentrerar sig verkligen max när man läser av tecken och ljudbilder. Det är en sådan anspänning att det inte kan jämföras med att lära sig andra språk. Tappar man bort sig i bilderna av allt det man ser och läser på händer och ansikte är man helt borta... Så är det ju inte med andra språk när man använder sina öron också. Här hjälper inga öron!

Det är fascinerande med tystnaden också. Vi sitter där och pratar och pratar med våra händer i luften i ett tyst klassrum och i salen bredvid pågår samtidigt sångkurser. Ett udda ljud som sipprar in till vår tysta värld.

Och det är så roligt! Och teckenspråket är så smart! Ett enkelt handtecken kan säga så mycket om tempus och böjningsformer. Man kan säga så mycket med bara ett tillägg av ett paff-, happ-, eller hu-tecken, tecken för olika hjälpverb. Fiffigt!

Nu kan jag hela handalfabetet och massa ordtecken. Hej vad det går! Eller happ vad går! ;-)